Student med barn

Jag intervjuar vigselpar för min kandidatuppsats. Det är väldigt spännande. Det ger mig insikt i dessa människor liv. I deras Gudsbild och bild av kyrkan. I deras upplevelser av kyrkorummet. Av människors upplevelser av kyrkorummet. Det är ju inte så konstigt, det är ju det jag är ute efter.

Men jag trodde inte att jag skulle lära mig så mycket om mig själv av att prata med dessa. Av att inte prata. Av att lyssna. Det är nyttigt. Jag lär mig att andra pratar mer om jag pratar mindre. Och då blir det också mer spännande. Jag lär mig att jag är genuint intresserad av andra människor. Jag lär mig att människor är öppna och trevliga.

Jag får mycket att stå på. Det slår faktiskt nästan den praktik vi haft i avseendet att möta människor. Att ha dopsamtal och vigselsamtal, själavård och sorgehus känns enklare nu. Först nu har jag fått mött dessa människor själv. Och inte som praktikant. Jag är ju inte präst när jag möter dem, jag är student. Men jag kan ändå tänka mig hur det skulle kunna bli. Själva ramarna är ju liknande, även om innehållet och fokus i samtalet är något annorlunda.

Jag känner mig mer redo för att bli präst, och det är väl meningen med en utbildning? Att bli förberedd.